Vampyrer

En vampyr är en mytologisk varelse, med övernaturliga krafter och förmågor. Legender om vampyrliknande väsen finns i många av jordens kulturer. Det finns många olika uppfattningar om vad en vampyr är; i vissa fall är det en odöd människa som fortsätter livet efter detta som vampyr, i andra fall är det en egen ras som lever parallellt med människan. I moderna berättelser måste vampyrer dricka människoblod för att överleva, men detta är sällan en del av äldre folktro.

Legender och folktro
Legender om vampyrliknande varelser och deras handlingar förekommer långt tillbaka. Bland slaviska folk i Östeuropa har tro på vampyrer förekommit sedan 300-talet.

I mötet med de slaviska sagorna och kristnandet övergick vampyrlegenden i Rumänien kanske i ett nytt stadium; tecken tyder på att man under en tid vidtog säkerhetsåtgärder när någon dött hastigt eller oförklarligt. Detta för att säkerställa att den döde inte återkom som vampyr. Liknande åtgärder har förekommit på många andra platser.

Den förste som behandlade vampyrerna metodologiskt i ett akademiskt verk var den bysantinske bibliotekarien vid Vatikanbiblioteket, Leo Allatius, i De Graecorum hodie quirundam opinationibus (1645).

Numera är vampyrerna i folktron ett eget folk; en population vars antal bara minskas när människorna lyckas oskadliggöra dem, och vars offer återuppstår och förenar sig med sina banemän.

Under 1800-talet genomgick vampyrlegenderna ytterligare utveckling; istället för zombie-artade monstruösa djur blev de till intelligenta och farliga motståndare som inte åldrades och besatt många övernaturliga krafter.

Med vissa undantag har vampyren stor motståndskraft mot all materiell påverkan. De tros ofta kunna förvandla sig till dimma, till en fladdermus, råtta eller varg. De antas ha övernaturlig styrka, snabbhet, smidighet och intelligens, vara mycket vackra och vissa tros kunna dominera eller kontrollera människor. De sägs också ha fantastiskt välutvecklade sinnen såsom syn, hörsel, luktsinne, balans etc. Det sägs också att de kan lukta sig till blod och att deras hy är iskall och likblek. Vampyren saknar själ, och eftersom viss folktro hävdar att en spegel visar själen eller en varelses sanna natur, har vampyren ingen spegelbild. I många filmer och böcker förstör därför vampyrer systematiskt speglar eller hänger skynken framför dem. Bram Stoker skriver i sin berömda bok Dracula bl.a. att greve Dracula omgående förstör en rakspegel så fort han får syn på den, med motiveringen att spegeln är ett obehagligt påhitt av mänsklig fåfänga likväl som upphovet till allt ont.

I många verk är vampyren tvungen att jaga och söka nya offer och att dricka deras blod för att inte tyna bort och dö. I många berättelser är solljus dödligt för vampyrer. Den jord som vampyren begravts i kan ha speciell mening och flera filmer visar hur vampyren fraktar med sig sin likkista, fylld med jord från graven, eller t.o.m. reser i kistan. Strömmande vatten har också speciell mening och vanligen kan vampyrer inte korsa vattendrag, utom möjligen om de under tiden ligger i sin kista.

Det finns flera olika gestaltningar av vampyrer i filmer och böcker: från sådana som tämligen lätt kan passera som människor, som greve Dracula, till mer djuriska vampyrer som t.ex. i Filmen 30 Days of Night, där de bara tänker på att dricka blod. Vampyrer har ibland skildrats som motbjudande varelser, till exempel i filmen Nosferatu, men ofta finns det en sensuell, lockande sida hos vampyren, såsom till exempel John Polidoris Lord Ruthven (baserad på lord Byron) i The Vampyre, och den förste aristokratiske vampyren) och Edward i Stephenie Meyers bokserie Twilight. Även kvinnliga vampyrer har skildrats som erotiska, till exempel Sheridan Le Fanus Carmilla.

Hur en vampyr skapas
Den vanligaste beskrivningen av hur en vampyr skulle skapas är att en annan vampyr biter en människa. Ibland framställs det så att vampyren kan välja vilken teknik som ska tillämpas vid bettet och antingen döda offret, plåga det eller förvandla det till vampyr. I Låt den rätte komma in beskrivs vampyrismen som en smitta, om offret överlever bettet förvandlas denne till vampyr, om offret dör återuppstår det som ett odött, vampyrliknande likmonster såvida inte kroppen blivit "avstängd" på något sätt, det vill säga att dess skick förstörts så pass mycket att inte smittan kan styra den. Även i Twilight-serien blir alla som överlever bettet en vampyr då de fått i sig ett sorts gift som endast sprids genom vampyrbett vilket orsakar förvandlingen.

Det finns också andra sätt på vilka man enligt sägnen skulle kunna bli en vampyr, såsom:
• De som tar livet av sig själva.
• De som blivit begravda utan böner.
• De som dött under våldsamma förhållanden.
• De som icke druckit någon bröstmjölk.
• De som förnekar Gud.
• De som blandar sitt blod med en vampyr.
• De som ingår en pakt med Djävulen.
• De vars lik en katt eller varg går över.
• De som är det sjunde barnet till ett sjunde barn.

Det finns även diverse beskrivningar som härstammar från populärkultur. I TV-serien The Vampire Diaries blir en människa vampyr när den dör med vampyrblod i kroppen, vaknar till liv igen, och sedan dricker människoblod för att fullborda transformationen.

Det sägs ofta att vampyrer när de precis förvandlats är vildare än sina mer garvade fränder och har svårt att kontrollera sig själva.

Motmedel
Vitlök skall ha kraft att stöta bort (men inte skada) vampyrer, liksom vissa religiösa symboler (vanligen kors eller krucifix). Vampyrer sägs sky symbolen av den religion de tillhörde när de var människor: judar som blivit vampyrer skyr med andra ord davidsstjärnan medan kristna vampyrer skyr korset. I filmer är det dock oftast skildrat att ingen vampyr tål kors, exempelvis i Buffy och vampyrerna där korset bränner vampyrens hud om de vidrör det.

Enligt vissa versioner kan vampyrer inte på eget bevåg träda in i bebodda hus utan att ha blivit inbjudna (som i The Vampire Diaries). I vissa legender används riskorn eller frön, som företrädesvis strös i vampyrens väg. Detta leder till att vampyren sedermera ej kan passera utan att först ha stannat och räknat alla korn. Några sägner talar om att en vampyr inte kan låta bli att knyta upp knutar; om det finns knutar där en vampyr passerar måste varelsen knyta upp dem. Även vigvatten fungerar som skydd, ty det fräter som syra på vampyrens hud. I vissa filmer och böcker är vampyren dessutom förhindrad att korsa rinnande vatten. Enligt vissa sägner tål vampyrer icke silver medan andra förmedlar det omvända. Varulvar tål inte silver; det kan därigenom ha uppstått ett missförstånd. Vampyrer går att döda på olika sätt. De dör av en påle gjord av trä genom hjärtat, halshuggning samt solljus. vampyrer tål inte järnört men dom blir bara försvagade av denna ört

Undantag finns dock, exempelvis med solljuset. I Bram Stokers "Dracula" tål vampyrerna solljus men försvagas av det. I Stephanie Meyers "Twilight" tål vampyrerna solljus men deras hud reflekterar det så att de glittrar, vilket gör att de inte kan visa sig i solljus inför människor utan att avslöja att de är annorlunda. Twilight-böckerna beskriver att myten om att brinna av solljus kommer av att människor har förväxlat det starka ljus vampyrerna reflekterar i solen, med att de brinner. I filmen Dylan Dog: Dead of Night blir vampyrerna tillfälligt bedövade av en distraktionsgranat som innehåller magnesium, då detta ämne enligt filmens utsago brinner med samma intensitet som solen.

I vissa kulturer sägs dock vampyrer vara så starka och ha så kraftig stofthydda att enkom en annan vampyr eller en varulv skulle kunna döda dem.

Mytens ursprung
Sjukdom porfyri anges ofta som ursprung till vampyrmyten. Dess symptom liknar den moderna bilden av vampyrer: en oförmåga att binda hemoglobinet i blodet gör att bäraren ser blek ut; porfyrinet som lagras nära huden är ljuskänslig (vampyrernas rädsla för solljus), och vitlök innehåller enzymer som under vissa omständigheter kan döda dem. Dessutom kan porfyrinet orsaka att tandköttet dras tillbaka så att tänderna ser större ut, och blodtörsten kan komma av bristen på friskt hemoglobin. Teorin är dock inte hållbar, eftersom de flesta av dessa detaljer lagts till vampyrmyten i sen tid.

Troligare är därför att idéerna om gengångare har uppstått då man inte vetat hur en död kropp beter sig: vid gravöppningar har man sett saker man snarare med levande än (nyligen) döda kroppar, som avsaknad av rigor mortis, värme (från nedbrytningsprocesserna) och flytande blod (också ett resultat av nedbrytningen), och därav dragit slutsatsen att den inte är död på riktigt.

Källa